Dikter

Jag fick frågan om vad min gaffel står för (Jag har en gaffel tatuerad runt handleden) och jag förklarade det hela. Sen så kom jag att tänka på att någonstans har jag orginaldikten som gjorde att Dylan klebold och Eric Harris hade en gaffel runt handleden på deras dödsdag.

Nu har jag iaf översatt dikten till svenska och tänkte lägga ut den här så att fler får läsa den.

Vi sitter runt de bord vi blir placerade vid,
tittar med längtande, hatiska blickar bort mot de
som har ett bättre bord.
Återkommande så trånar vi efter bättre platser,
sakta avancerar vi upp i lokalen, närmare fönster,
så nära scenen så artisterna klappar våra axlar medans
vi äter den mat som serveras, Längtandes efter desserten.

Vi håller besticken i den hand som anses vara rätt, vi lägger
servetter i knät så vi inte ska spilla på oss, för den
som spiller får ett sämre bord vid nästa besök.
Sakta formar vi oss själva för att passa in bland de andra,
uppgraderar våra egna personligheter för att passa in,
längtandes efter desserten.

När förrätten, och huvudrätten är uppätna är det dags att
prata med sina bordsgrannar, men inte om vad som helst.
Bara om de saker som de andra accepterar, saker som inte
får de andra gästerna att tänka efter.
För den som tänker är ett hot mot hela konceptet,
du kan få mat varsomhelst, men det krävs att vi vill ha de
bästa borden, i vår längtan efter desserten.

När desserten äntligen kommer så är vi fyllda med längtan.
Vi har hört talas om den, vi har blivit lovade att den är
utsökt, men bara för den som har skött sig vid bordet.
Den som inte sköter sig blir visad från bordet.
När den första tuggan är svald så skapar vi vår egna uppfattning om den,
var den god, var den för söt eller rentutav motbjudande.
Oavsett vilket så kommer vi säga att den var utsökt,
för att passa in i vår längtan efter döden.

///Dylan Klebold


Detta var hans stora metafor för livet, att sitta på en resturang och längta efter efterrätten. jag tycker själv att den är ganska bra.

Dop

Jag var på dop i söndags, ni vet den där händelsen som innebär att en präst häller vatten på en unge så att det lilla barnet ska leva upp i en kristen värld och låta Jesus titta på dom hela livet.
Jag har uppenbarligen varit på för många sådana händelser under den senaste tiden, vilket min vän Leo påpekade när han irriterat frågade om jag kunde varenda sång utantill.. vilket jag tyvärr kan. Det blev lite som ett uppvaknande för mig, jag kunde på allvar de psalmer som skulle sjungas, även de som inte stod med i psalmboken.
Men det stora tecknet på att jag har varit med på för många dop är att jag faktiskt lyssnade på prästen. Ok, jag vet vad ni tänker, att det gör man bara första gången, men jag vill inte hålla med om detta. Jag har följande teori:

Den första gången man är på ett dop så lyssnar man på prästen, sen så tappar man intresset för vad som händer vid altaret, det enda man hoppas på är att barnet ska kissa i dopfunten eller börja skrika. Men efter ett antal dop så blir även detta tråkigt så man börjar fälla kvicka kommentarer till den som står bredvid istället.
Nu råkar det vara så att jag har passerat det stadiet också, så jag har återkommit till det stadie då jag lyssnar på prästen, mest för att leta efter saker som jag kan reta mig på och använda som argument senare.

I just detta fall var det när prästen under en sekund verkade tvivla på sin egna tro och sa följande "...för att trots allt så KANSKE det finns en gud däruppe...."

Vaddå KANSKE???? Prästen ska väl ändå vara övertygad om att det faktiskt finns en gud, annars så har hon helt utan vidare hällt vatten på en stackars unge helt i onödan. Inte helt olikt någon mystisk fetish som bara utövas... nä, jag tänker inte ens avsluta den meningen, men den handlar om präster och småbarn iaf.

Men det som jag ville skriva om idag är hur mammor är, dessa fascinerande varelser som har haft ett annat liv inuti sig och sedan offrar nattsömn, figur och arbete för att uppfostra dessa små krabater... uppfostra.... hmm, uppfostra. Jag kan göra det åt er, så ni kan få lite efterlängtad sömn.
Anledningen till detta är att min vän Peo och hans ack så underbara och bedårande fru Åsa har nu döpt deras tredje lilla krabat. Och i vanlig ordning så erbjuder jag mig att sitta barnvakt och likt varje gång så får jag ett avslag på detta generösa erbjudande.
Jag vill nu tillägga att jag har tagit hand om deras hur och hund när de varit på semester ett antal gånger under flera dagars tid.
Så vad är det som kan vara så farligt med att jag sitter barnvakt en kväll? Jag kan tänka mig att jag skulle kunna göra större skada med ett hus och en väldigt stor hund under en veckas tid än med en liten krabat under en kväll. Den lilla tösen kan inte ens prata så att jag ska lära den att säga fula ord är ju kört.
Nä, mammor är ganska intressanta där, för de kommer alla gånger lära sig fulare ord på dagis, de kommer skaffa sig värre kompisar i skolan, och de kommer alla gånger att få en massa ovanor av deras pappor. De Pappor som dessutom inte ens kommer ihåg mammans namnsdag vilket jag gör.

Sådär, nu har jag gnällt färdigt. och kom ihåg, det KANSKE finns en gud.....

Tjänstevapen

Efter en kopp kaffe för mycket så landar en vanlig konversation på ämnet om varför bara poliser får bära vapen, snickare får ha kniv när de jobbar och så vidare.

Men nu har jag funderat (förmodligen lite för mycket) på detta ämne.
De som jobbar som knarklangare, bör inte de få bära vapen? De har ett farligt arbete och kan behöva använda ett vapen lite till och från, precis som vakter behöver sin batong om det blir bråkigt.
Eller är det så att knarklangare inte är en erkänd yrkeskår? Och därför får de inte bära vapen?
Eller är det kanske så att man måste ha utbildning på sitt vapen?

Men då har jag en liten frågeställning, om jag som kan skjuta gevär, jag har jägarexamen och är en ganska bra skytt på både pistol och gevär (tog en del 7:or på tavlan). Om jag skulle börja sälja knark, skulle då jag få bära vapen i nödvärnssyfte?

Jag har också tränat en hel del kampsport som innefattar svärd, jag har en svärdlicens för att få frakta mitt svärd till och från tävlingar. kan jag då få använda det som ett tjänstevapen när jag jobbar som vakt på stökiga ställen?
Eller om jag som flyttgubbe får i uppgift att köra en vräkning, då är det inte ovanligt att man möter väldigt upprörda personer som inte tycker att det är rättvist att man slänger deras saker, får jag då använda min Pirra som tjänstevapen? eller måste jag spöa dom med ett bärsele?

Och om en person som jobbar som datanörd (Läs Nidde) och blir påhoppad, får han använda nätverkssladden elelr måste han ta en plattskärm?

Vilka tjänstevapen finns det egentligen och vilka yrkeskårer har rätt att använda vad egentligen?