frustration

Jag har några funderingar angående sexuell frustration.

Är sex en drog som man missbrukar? För om så är fallet så kommer jag nu att genomlida en abstinens innan det släpper helt och hållet, men om det är så att det är, som ett skrämmande antal av mina vänner anser, ett fysisk behov för vålmående så kommer det inte att släppa.

Och då kommer nästa fråga, kommer det att öka tills att man har sex eller kommer det att stanna upp? Finns det en maximal gräns för hur frustrerad man kan vara?

Just nu så är jag väldigt frustrerar, det är som jobbigast när man är på offentliga platser, som tunnelbanan t ex, då kommer det väldigt många flickor med små kjolar, djupa urringningar. Jag har varit nära att våldsföra mig på en lyktsolpe. Alla ser heta ut, allt blir referenser till sex och man kan inte fokusera på någonting. Fast den tanke som skrämmer mig mest är, med tanke på att mitt omdöme snabbt sjunker, hur kommer den första person jag har sex med se ut? kommer jag ta hem ett vulgärt åkerspöke i 50-års åldern på fyllan för att jag faktiskt tycker att hon är snygg? och kommer jag fortsätta tycka det efteråt eller kommer jag vakna upp i samma sekund som jag lättar på trycket och inse att det sitter en T-rex på ballen och jublar? 

Helvete, jag börjar faktiskt tro att det kan ha varit en dum idé..... fast oavsett så kommer det bli en bra historia att berätta några år senare (när min terapeut ger klartecken givetvis).

Glöm inte bort att idag är det den officiella "Speak-like-a-pirate-day"... så... Arrr maties, bring mi a bottle of rumm... har... har...